Normalt är att ha två men jag är inte normal så jag har tre: en mamma, en icke aktiv pappa och en obiologisk pappa ;)
Pappa är inte aktiv i mitt liv för fem öre...eller lite kanske, han hör av sig vid jul, födelsedag, dopdag och namnsdag till mig...lite oftare till Victor (han har alltid haft en större plats i vår fars liv) Men han är ändå min pappa och förtjänar väl någon form av plats här också...
Mamma är den bästa i världen, jag pratar verkligen om allt med henne (eller kanske inte precis allt...men nära nog) och hon finns alltid där. Jag behöver inte berätta för henne att jag inte mår bra eller att det är något som tynger mig, hon ser det på mig och tvingar mig till att prata och efter det känns det alltid bättre. Hon har på senare tid även börjat berätta hur hon mår och vad hon tycker är jobbigt också. Älskar dig mamma!
Kenneth har funnits i mitt liv sen jag var 7, alltså mer än halva mitt liv. Han är som en pappa för mig och han behandlar mig som sitt barn, jag är hans dotter helt enkelt. Han kommer aldrig ta min riktiga pappas plats för han har en egen plats. Men jag skulle inte kunna tänka mig att leva utan honom.