livet är som en snöboll som man i början bara rullar på platt mark när man känner för det men sen tycker mna att det går för långsamt, man vill att tiden ska gå fortare så man rullar den ner för en backe och känner sig ganska nöjd med livet, men sen blir backen brantare och snöbollen rullar bara fortare och blir större och större så den går inte att stoppa, allt bara blir stressigare och mer att göra och det är inte lika kul längre. Så känner jag nu, jag vill bara att allt ska stoppas så att jag får andas, visst ibland träffar man en liten sten så man står still ett tag men det dröjer inte länge innan man är förbi den och då bär det utåt igen i en jävla fart. Jag hänger inte med, kommer på mig själv att jag pratar inte lika mycket hemma, är inte lika glad längre för jag tänker bara på allt jag måste göra, eller rabblar läxor i huvudet för att se att jag kommer ihåg allt. Snart orkar jag inte mer, vad gör jag då!? Då är det ju en massa år kvar i skolan och efter det ska man jobba tills man dör. Nej men nästan. Det finns just nu ett nytt lagförslag nämligen att man ska jobba till man är 72 i stället för 65 som det är nu och jag vet inte om jag kommer tt orka.
Jag får väl ta ett steg i taget och just nu är det att klara av den här terminen sen kan jag tänka på resten, jag ska verkligen försöka att göra så för annars orkar jag inte, kan inte tänka på allt jämt. Det räcker med att hålla reda på när vi börjar och slutar, när alla lektioner är, vilka läxor vi har, att kunna dem, ta in ny information på lektionerna så att man inte sitter där i onödan utan att man lär sig något på vägen, sen också att veta när alla lektioner börjar och slutar och var de är. Skulle inte skada att slippa det ett tag.