En sak som jag har tänkt mycket på nu på sista tiden är press, var kommer den ifrån. Det jag tänker på är den pressen vi sätter på oss själva. Vissa (som jag själv) sätter stor press på sig själva och har höga mål i livet. Det är klart att det är bra att ha mål men de måste vara realistiska, man kan inte alltid vara bäst, man orkar inte det i längden. Men det finns de som inte har så stor press på sig själva utan bara gör sitt bästa och det räcker, har de gjort allt de kan är de nöjda.
Men jag kan inte vara det, om man tar skolan som ett exempel. Jag vill hels ha alla rätt på prov och mvg på allt jag gör, får jag inte det blir jag så besviken och arg på mig själv att jag inte gjorde ett bättre arbete. Detta gör att jag kan sitta flera timmar med en text som redan är klar bara för att se till att den är perfekt. Det gör att skadan efter ett sämre betyg blir större och jag mår bara jätte dåligt.
Jag har nästa alltid varit så, men jag undrade vad som kunde vara orsaken till att vi har olika stor press på oss själva. Jag tror att det kan ha att göra med hur mycket våra föräldrar kräver av oss och hur ofta vi får höra att vi har gjort något bra. När jag började tänka på det kom jag på att det kan vara sant, när jag har fått mvg på något vill jag höra av mina föräldrar att jag har varit duktig, känna att jag är bra och duger. Sen tror jag att i mitt fall har nog situationen med pappa en stor betydelse. Jag känner att jag inte duger och räcker till, därför vill jag visa att jag kan, att jag är duktigt. Sen att jag inte alltid har fått höra detta har gjort att pressen jag sätter på mig själv har ökat. Mina föräldrar vet att jag inte är nöjd med ett vg och därför säger de inte att jag är duktig. Men där tror jag att de gör fel, jag tror att jag skulle må bättre av att höra att det var bra av mig att få det. Att det duger gott och väl.
Det största problemet jag har är att jag är för snäll samtidigt som jag känner att jag måste göra saker själv om de ska bli av. Det gör att jag ofta tar på mig för mycket jobb som jag sedan inte klarar av utan att må dåligt och bli stressad.
Jag har försökt att jobba med detta, att intala mig själv att jag är bra även om jag inte är bäst i allt. Det blir sakta bättre och bättre. För det är min självkännsla som har blivit nästan obefintlig och jag vet numera om det. Jag har hittat ett ordspråk som jag har lagt på minnet så varje gång någon ber mig att göra mer än vad jag borde göra för att arbetet ska vara rättvist fördelat tänker jag på det. "Lär dig säga nej, låt inte munnen överbelasta ryggen"
Ingen kan var bäst och klara allt. För höga krav och mål hjälper dig inte, de stjälper